Klara for president!

Och så var valet över. Inte vårt val (som vi faktiskt får rösta i nästa gång. Läskigt värre.), men det där stora valet, som verkar vara allt som händer i världen just nu (Är Klara sur på att "Obama blev president" var Rapports enda, och jag menar ENDA nyhet denna morgon? You bet.) det där i USA. Missförstå mig rätt, jag tycker att det är intressant, och det är viktigt, men nog är nog, som dom säger där borta. Men han vann ju! Obama, alltså. Och det är ju bra, han är ju trevligt och mysig och allt det där, och jag är bra mycket gladare nu än vad jag skulle vart om McCain vunnit, den saken är ju säker. Jag hejade på Obama, och han vann så nu är jag glad.
Men vad jag tycker är lustigt, eller snarare kanske lite tragikomiskt (jag använder ofta ordet "lustigt" i den bemärkelsen, har jag märkt. Det och "vahetere") om man nu ska bli så filosofisk nu på morgonen, är den här otroliga dyrkan som nästan följer Obama. Och McCain med, i viss utsträckning (tydligen inte nog för honom, men i alla fall). Det här när man röstar på en person snarare än en politik, och denna person blir så stor i ens ögon att istället för att se dem med kritiska ögon, så kan man inte annant an avguda dem, och avfärdar allt annat som trams (Kognitiv Psykologi! Grundläggande inställningar!), och det är det jag inte gillar, för jag tycker på något sätt att politik alltid ska vara en debatt, och ingen politiker ska någonsin få ett frikort, de ska alltid granskas så att det gör vad som är bäst för folket!

(Utom de politiker jag gillar då, förstås...)